Jag tror på en Guds som dödade Ananias och Safira

Det är ingen nyhet att vi männniskor har svårt att få en kärlekens och domens Gud att gå ihop
i en och samma Gud. Vi tänker att eftersom vi inte kan få detta att gå ihop inom oss så kan inte Gud det heller. Kunskapens träd på ”gott och ont” kräver ännu sitt inom oss. Denna syndens rot som kräver jämnställdhet med Gud i makt och förstånd över rätt och fel.
Det verkar vara en upptrappning av denna problematik just nu även om detta med ”Gud och rättvisa” alltid varit en stötesten för ”ärliga sökare”. Nu är det inte bara sökare som talar om detta utan det finns en stor grupp som vill fastlå det som sanning att alla delar där Bibeln beskriver Gud som Domare skall stämplas som en ”falsk Gudsbild som skymmer den verkliga Kristus”. Då finns det ingen annan väg att i slutändan även avskaffa den korsfäste Kristus. Detta sker redan nu inom vår kyrka åtföljd av applåder från ”herdarna” som suckar ”äntligen”.

På nåt sätt upphöjer vi ofta just vår egen ärlighet som enda eller främsta förutsättning för att ”finna” sanningen. Så beskriver inte bibeln det. Egentligen är det just det som bedrar oss dvs. tron att jag kan själv komma fram till sanningen bara jag är ”ärlig” och ”äkta”. Hur kan vi tro att en av synd fördärvad männiksa skulle vara äkta annat än i sin svaghet. Äkthet nås bara när vi upprättas nära originalet. Just nu är vi inte Guds avbild. Bara en söndrig sådan. Ju mer vi blir lik Kristus desto mer blir vi ”äkta”. Visserligen behövs ärlighet för att det leder förr eller senare till en återvändsgränd som i sin tur öppnar möjligheten för den verkliga förutsättningen att ”Finna” sanningen om oss själva och Gud. Det är där som den egentliga förutsättningen för finnandet prövas dvs. vår ödmjukhet och vilja att acceptera Gud sådan Han valt att vara. Jag kan vara ”ärlig” i mitt sökande efter en Gud jag ”vill ha” utan att finna.

”Gud” är Gud för att Han inte behöver oss för att finnas till. Vi har inte den egenskapen och därmed varken förmåga eller rätt att definiera Honom eller oss själva som skapade.
Det är därför som Jesus sade att vi ”måste bli som barn för att komma in i Guds rike”. Vi behöver komma fram till barnets ärlighet och tillit till Gud som Fader med alla de egenskaper en älskande fader har. Denne Fader har länge följt med hur vi undviker hans fostran och bestraffningar. Han har länge lyssna till hur Hans folk fortsatt sången från Eden ”Inte kan väl Gud ha sagt så” .. ”inte kan väl Gud vara sådan”. Efter att Ananias och Safira dödats (Apg. 5:) står det i v. 11 ” Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta. ” Denna sunda fruktan vill vi inte ha även om den är förutsättningen för ”vishet”. Utan den blir vi dårar som kritiserar Gud.
Skulle vi höra detta i Apg. 5: hända någonstans så skulle tongångarna vara annorlunda. Det skulle troligen stå: ” Stor del av församlingsmedlemmarna anmälde Apostlarna för polisen som sedan burades in på sluten avdelning”.

Kanske är det så att vår respekt för Guds person som både ”Domens Gud och Älskande Fader” också är svår för att vi inte ser av det som står i vers 12 . ”många tecken och under skedde bland folket genom apostlarnas händer...”.

Kanske är det så att dessa tecken inte sker just för att den respekten bytts ut mot ett förakt mot Hans ord och Hans fostran. Om Jesus behövde ”lära sig lydnad” och ”fullkomnas genom lidande” (Hebr. 5:8-9) hur tror vi att vi skulle kunna undgå detta ?

Lydnad är ett tecken på att Guds Rike finns inom oss. Det är något av kärnan i Missionsbefallningen ”... lär dem att hålla allt vad jag har befallt”. Avskaffar vi den befallande Guden i ”kärlekens namn” så har vi fallit av tron på bibelns Gud.
Denna tid är en tid där Gud återupprättar sin Brud, församlingen. Domen kommer att börja med Guds hus och jag undrar om den på nåt sätt redan är på gång. Även de flesta beskrivningar om domen i te.x. Matteus ev. beskriver en dom av de sk troende. De som stod på ”högra sidan” var de som levt med lydiga ”Hjärtan”. Resten går under kategorin som Timbuktus sång så väl beskriver. ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”. Jesus var inte ute efter folk till himlen utan ”lärjungar”. Lärjungaskapets pris är samma idag som då. Frälsningen är gratis men efterföljelsen kostar allt. Allt detta är dock Guds nåds verk inom oss. Vi skall bara söka det och överlåta oss åt det. Denna överlåtelse är det som både Jesus och Apostlara predikade om när de sade ”Omvänd er”.
Jag tror på en Gud som dödade sin Son för mina synders skulle för att jag skulle kunna återförenas med Honom och upprättas till att bli ”äkta” och fullborda mitt syfte på jorden. Hans famn och Hans fostran (även den hårda) är Hans kärlek mot oss. Han kan inte förneka sig själv.- Vi däremot är just kallade till det för att finna oss själva i Kristus.