"MÅ DET ALDRIG GÅ ÖVER"

Jag blev frälst 1983. Jag kommer väl ihåg de första åren och de radikala förändringar Gud gjorde i mitt liv både inombords och omkring mej. Jag minns ivern och förväntningarna jag hade gentemot Gud. Det var liksom en självklarhet att det Han hade gjort med mej både kunde och ville Han göra med andra. Jag vittnade friskt och fick också leda många till tro.
Jag var 16 när jag kom till tro. Nu är jag 42.

Jag hörde berättas om ett liknande fall där en ivrig ung människa fick höra av en ”mogen ”kristen kommentera ”trösterikt” till ivern ”det går nog över”. Är det så det skall gå ? Är mognaden i tron att inse att ”vissa saker skall man inte förvänta sig” och att man gör bäst i att ”anpassa sig” till att ”inget utöver det normala kommer att ske”. En kanadensisk vän till mej som var missionär i Finland sade en gång i en predikan: ”Förr där de kristna gick fram blev det revolution i människornas liv. Nu dicker vi kaffe”... Ack så sant.

Jag hade glädjen i helgen att delta som medverkande ”Lootuse Festival” i Tallinn med Billy Graham Evangelistic Association. Billy själv (91 år) var inte på plats men nog hans son Franklin som tagit över pappas arbete. Jag var även med på läktaren 1986 (tror jag) i Helsingfors när Blly själv var på plats.
Jag måste medge att trots medverkande i en stor massevangelisdationskampanj har de senaste åren varit ganska ifrågasättande till dylika kampanjers förträfflighet. Även denna gång frågade jag om inte det skulle vara mer fruktbärande och riktigt att utrusta de tusentals kristna som sökt sig till ishallen att vittna i sin omgivning. Är forfarande väldigt kritisk till att man annonserar evangelisationskampanjer/mötesserier där en stor hop troende samlas i kyrkan och hoppas att någon icketroende skall hitta in dit. Man annonserar som om det skulle vara en stor skör på kommande men ingen förbereder sig för skörden. Bara själva kampanjen. Inte undra på att Gud inte ger skörd.

Trots mina tvivel så lyckades helgen bevisa mig motsatsen. Inte därför att det redan första kvällen kom fram ca. 300 som ”tog emot Jesus” och lördagen ännu fler.
Följande saker blev för mig en en god påminnelse om den tiden jag hade den ”första tidens iver”.
För det första predikade Franklin Graham inför 8000 människor som om det fanns närvarande enbart dom som inte kände Jesus. Han hade dessutom en förväntan att människor behöver Jesus och att de kommer att ta emot den gåva Jesus vill ge.
Att folk kom fram var inte det mest imponerande utan helheten. Inför en sådan festival ”flyttar” arbetare in i landet 2 år i förväg för att förbereda församlingarna för ”skörden som skall komma”. Man utgår från att Evangeliet kommer att verka till frälsning och handlar därefter. Alltså i tro.

Man har anpassat sig efter evangeliets verkande kraft. Förstås finns det de för vilka altarkallet inte leder till något. Det skulle vara så lätt att kritisera det hela utgående från det som ”inte sker” eller ”inte är perfekt”. De kritiska rösterna kommer oftast från dem som inte själva gör något och därför har tid att kritisera dem som är upptagna med att ”så och skörda”.
Jag blev även imponerad av enkelheten i budskapet. Det fanns inga överdrivna anspelningar på känslor. Det var Guds ord, lag och evangelium. Enkelt och konkret. En gåva av nåd att tas emot.
Jag fick följa en bit bakom kulisserna hur arrangemangen gick till med uppföljning under både festivalen och hur församlingarna utrustats för detta. Jag tror att det finns än tid för att göra dylikt även här i Finland. Speciellt när det fostrar de enskilda till att bära ansvaret för sin omgivning och lärjungatränandet i uppföljningen

Må Gud bevara vår iver ända till slutet. Må det aldrig ”gå över”.

Jag tror på en Guds som dödade Ananias och Safira

Det är ingen nyhet att vi männniskor har svårt att få en kärlekens och domens Gud att gå ihop
i en och samma Gud. Vi tänker att eftersom vi inte kan få detta att gå ihop inom oss så kan inte Gud det heller. Kunskapens träd på ”gott och ont” kräver ännu sitt inom oss. Denna syndens rot som kräver jämnställdhet med Gud i makt och förstånd över rätt och fel.
Det verkar vara en upptrappning av denna problematik just nu även om detta med ”Gud och rättvisa” alltid varit en stötesten för ”ärliga sökare”. Nu är det inte bara sökare som talar om detta utan det finns en stor grupp som vill fastlå det som sanning att alla delar där Bibeln beskriver Gud som Domare skall stämplas som en ”falsk Gudsbild som skymmer den verkliga Kristus”. Då finns det ingen annan väg att i slutändan även avskaffa den korsfäste Kristus. Detta sker redan nu inom vår kyrka åtföljd av applåder från ”herdarna” som suckar ”äntligen”.

På nåt sätt upphöjer vi ofta just vår egen ärlighet som enda eller främsta förutsättning för att ”finna” sanningen. Så beskriver inte bibeln det. Egentligen är det just det som bedrar oss dvs. tron att jag kan själv komma fram till sanningen bara jag är ”ärlig” och ”äkta”. Hur kan vi tro att en av synd fördärvad männiksa skulle vara äkta annat än i sin svaghet. Äkthet nås bara när vi upprättas nära originalet. Just nu är vi inte Guds avbild. Bara en söndrig sådan. Ju mer vi blir lik Kristus desto mer blir vi ”äkta”. Visserligen behövs ärlighet för att det leder förr eller senare till en återvändsgränd som i sin tur öppnar möjligheten för den verkliga förutsättningen att ”Finna” sanningen om oss själva och Gud. Det är där som den egentliga förutsättningen för finnandet prövas dvs. vår ödmjukhet och vilja att acceptera Gud sådan Han valt att vara. Jag kan vara ”ärlig” i mitt sökande efter en Gud jag ”vill ha” utan att finna.

”Gud” är Gud för att Han inte behöver oss för att finnas till. Vi har inte den egenskapen och därmed varken förmåga eller rätt att definiera Honom eller oss själva som skapade.
Det är därför som Jesus sade att vi ”måste bli som barn för att komma in i Guds rike”. Vi behöver komma fram till barnets ärlighet och tillit till Gud som Fader med alla de egenskaper en älskande fader har. Denne Fader har länge följt med hur vi undviker hans fostran och bestraffningar. Han har länge lyssna till hur Hans folk fortsatt sången från Eden ”Inte kan väl Gud ha sagt så” .. ”inte kan väl Gud vara sådan”. Efter att Ananias och Safira dödats (Apg. 5:) står det i v. 11 ” Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta. ” Denna sunda fruktan vill vi inte ha även om den är förutsättningen för ”vishet”. Utan den blir vi dårar som kritiserar Gud.
Skulle vi höra detta i Apg. 5: hända någonstans så skulle tongångarna vara annorlunda. Det skulle troligen stå: ” Stor del av församlingsmedlemmarna anmälde Apostlarna för polisen som sedan burades in på sluten avdelning”.

Kanske är det så att vår respekt för Guds person som både ”Domens Gud och Älskande Fader” också är svår för att vi inte ser av det som står i vers 12 . ”många tecken och under skedde bland folket genom apostlarnas händer...”.

Kanske är det så att dessa tecken inte sker just för att den respekten bytts ut mot ett förakt mot Hans ord och Hans fostran. Om Jesus behövde ”lära sig lydnad” och ”fullkomnas genom lidande” (Hebr. 5:8-9) hur tror vi att vi skulle kunna undgå detta ?

Lydnad är ett tecken på att Guds Rike finns inom oss. Det är något av kärnan i Missionsbefallningen ”... lär dem att hålla allt vad jag har befallt”. Avskaffar vi den befallande Guden i ”kärlekens namn” så har vi fallit av tron på bibelns Gud.
Denna tid är en tid där Gud återupprättar sin Brud, församlingen. Domen kommer att börja med Guds hus och jag undrar om den på nåt sätt redan är på gång. Även de flesta beskrivningar om domen i te.x. Matteus ev. beskriver en dom av de sk troende. De som stod på ”högra sidan” var de som levt med lydiga ”Hjärtan”. Resten går under kategorin som Timbuktus sång så väl beskriver. ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”. Jesus var inte ute efter folk till himlen utan ”lärjungar”. Lärjungaskapets pris är samma idag som då. Frälsningen är gratis men efterföljelsen kostar allt. Allt detta är dock Guds nåds verk inom oss. Vi skall bara söka det och överlåta oss åt det. Denna överlåtelse är det som både Jesus och Apostlara predikade om när de sade ”Omvänd er”.
Jag tror på en Gud som dödade sin Son för mina synders skulle för att jag skulle kunna återförenas med Honom och upprättas till att bli ”äkta” och fullborda mitt syfte på jorden. Hans famn och Hans fostran (även den hårda) är Hans kärlek mot oss. Han kan inte förneka sig själv.- Vi däremot är just kallade till det för att finna oss själva i Kristus.

SALTBIT: När Gud leder fel

"När Gud leder fel". Kan man säga så ? Jag tror Gud leder oss enligt vårt hjärtas tillstånd. Jag har upplevt flerer gånger hur jag sökt Guds ledning för något som jag jätte gärna vill ha eller göra. Ibland så ger jag sökandet så lite tid att jag omöjligt kan pröva om det jag "hör" är Gud eller min egen önskan. Ibland är det så många andra omkring med sina synpunkter som gör lyssnandet svårt. Jag har iblaqnd haft 2-3 "gudsmän" omkring mej som sökt svar på smma fråga och kommit tillbaka med olika svar. Guds vilja är alltid God. Gud frestar ingen men Han kan ge oss det som vårt hjärta begär även om det inte är Hans vilja. detta för att vi av hjärtat skall överlåta makten åt Honom. Han styr inte oss mot vår vilja. Däremot vill Han "verka i vår vilja och gärning för att Hans vilja skall ske". Då kan det hända att Han leder oss dit vi vill även om det inte är dit Han vill. Våra motiv att leva och tro styr vårt lyssnande. Lyssna HÄR till undervisningen

MENINGEN MED LIVET

LIVETS MENING

När vi tänker på livets mening så förknippar vi det ofta med det vi gör eller dem vi har en relation till. Oftast hör dessa ihop dvs det vi gör relaterar på något sätt till dem som vi gör det tillsammans med eller som ger oss respons. Vi finner ofta mening med det vi gör när det är till nytta dvs ger oss det vi vill ha eller behöver. Vi finner även mening i det att kunna ge en föklaring till just tillvaron även om det nödvändigtvis inte innehåller en Gud som skapare.
Vår innersta längtan är att bli älskade för den vi är (eller det ”tror” vi åtminstone”). Inte för det vi gör. Trots detta så är vi alla på olika sätt beroende av yttre bekräftelse där vi med vårt görande ”vinner kärlek”. Egentligen är inte detta kärlek (eller är det, vem får definiera det?) utan beundran, uppskattning och en sorts byteshandel. ”Jag gör såhär och får detta av dem som satt upp normer för hur mans kall göra fö att få viss respons”. Att älska en person borde väl handla om kärlek till ”vem” man är inte ”vad man klarar av”. I annat fall är ju världen fullt av icke produtiva personer som varken kan bli älskade eller äga en mening. Typiskt är också att vi söker ofta värde inför människor genom att skryta med ”vem vi känner”. Det finns en dikt som väl beskriver hur vi fungerar på detta område:

”Mest av allt vill jag bli älskad, I brist på det beundrad, i brist på det fruktad och föraktad...”

Vi har en förmåga att överleva en brist genom att skapa en ersättare som på något sätt liknar originalet vi anar oss till eller åtminstone ger den ”känsla” som vi anar att kärleken skulle kunna ge om vi fann den. Beundran är den vanligaste ersättaren.

Att tala om ”livets mening” ställer oss inför den utmaningen att vi måste fråga om det finns en upphovsman till livet. Finns det någon som ”är livet” eller har ”skapat livet för ett syfte”. En som ”menade något med livet han skapade”. Dessutom måste vi fråga oss ifall denne på något sätt meddelat sitt syfte, hur vi skall få tag i den och bevara den.
Ifall det inte finns ett ursprung där en tänkande varelse tänkte ut något när han skapade livet så finns det ingen egentlig mening. Då är det ingen vits att ställa frågan om livets mening av nån annan än oss själva. Men vad gör man när man skall söka svaret där frågan föds ? Då måste vi försöka mätta vår längtan med något som ger en ”känsla” av tillfredställese eller åtminstone bedövar frågan som ropar inom oss. Det svåra i detta är att egentligen så säger allt inom oss att ”det måste finnas en mening, en skapare”. Vi identifierar så starkt inom oss behovet av en förklaring som svarar på frågorna ”varifrån kommer jag, varför finns jag här och vad händer när jag dör ?” det kommer en vägg emot i något skede när de gällande normerna för lycka inte längre tillfredställer oss eller vi lyckas inte nå dem. Det har även visat sig att de som nått alla sina drömmar upplever ofta den största meningslösheten. Såpass mycket att de är en av de största grupperna i själmordsstatistiken i Europa.

Är det så att vi återgår från ett tänkande och längtande tillstånd till att bli jord utan medvetenhet. ”Jag tänker , alltså finns jag” … ”jag tänker inte, alltså finns jag inte”. Vi ”fanns” inte före och vi slutar att existera efteråt eftersom det inte finns någon kraft som medvetet styr varken vårt blivande eller upprättar livet efter vår död. Vi dör, vi slutar existera.
Det märkliga är att i rummet mellan ”födsel och död” är vi just tänkande, älskande, hatande, längtande, frågande, sökande och kreativa människor som frågar ”varför finns jag här”. Att vi dessutom i varje kultur har begrepp som ”rätt och fel” gör saken mer intressant. Det är nog en ganska komplicerad varelse som utvecklast ur en slemmig klump som simmat upp på land, klättrat upp i trädet, klättrat ner, rätat på sig och en dag sitter och skriver en blogg om livets mening.

Vi har idag en ung generation som fostras till ett meningslöst liv. Evolutionsteorin körs ut som en sanning trots att den kräver mer tro än tron på en skapare. Som Kristi kyrka som tror på en skapare och frälsare som skalle ndag upprätta den fallna skapelsen har vi ett enormt ansvar att tala om det och leva som om det var sant och inte bara en teori. Synden handlade om att sluta lyssna till den som menade något. Ändå lever vi som Kristna just så idag. Vi vill komma till himlen när vi dör. Vi vill att Jesus skall frälsa oss men vi vill inte ha Honom som Herre. Vi söker inte Hans plan med våra liv av hela vårt hjärta. Därför lever vi även meningslösa liv som Kristna. Därför har våra barn lättare att tro på apan än på Adam. Om vi vill hitta tillbaka till meningen skall vi låta Jesus inte bara frälsa oss från helvet till Himlen utan även från ett meningslöst liv. Vårt liv är det främsta beviset på att skaparen finns.

Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, … ( 1 Petr. 1:18 )