LIVETS MENING
När vi tänker på livets mening så förknippar vi det ofta med det vi gör eller dem vi har en relation till. Oftast hör dessa ihop dvs det vi gör relaterar på något sätt till dem som vi gör det tillsammans med eller som ger oss respons. Vi finner ofta mening med det vi gör när det är till nytta dvs ger oss det vi vill ha eller behöver. Vi finner även mening i det att kunna ge en föklaring till just tillvaron även om det nödvändigtvis inte innehåller en Gud som skapare.
Vår innersta längtan är att bli älskade för den vi är (eller det ”tror” vi åtminstone”). Inte för det vi gör. Trots detta så är vi alla på olika sätt beroende av yttre bekräftelse där vi med vårt görande ”vinner kärlek”. Egentligen är inte detta kärlek (eller är det, vem får definiera det?) utan beundran, uppskattning och en sorts byteshandel. ”Jag gör såhär och får detta av dem som satt upp normer för hur mans kall göra fö att få viss respons”. Att älska en person borde väl handla om kärlek till ”vem” man är inte ”vad man klarar av”. I annat fall är ju världen fullt av icke produtiva personer som varken kan bli älskade eller äga en mening. Typiskt är också att vi söker ofta värde inför människor genom att skryta med ”vem vi känner”. Det finns en dikt som väl beskriver hur vi fungerar på detta område:
Vår innersta längtan är att bli älskade för den vi är (eller det ”tror” vi åtminstone”). Inte för det vi gör. Trots detta så är vi alla på olika sätt beroende av yttre bekräftelse där vi med vårt görande ”vinner kärlek”. Egentligen är inte detta kärlek (eller är det, vem får definiera det?) utan beundran, uppskattning och en sorts byteshandel. ”Jag gör såhär och får detta av dem som satt upp normer för hur mans kall göra fö att få viss respons”. Att älska en person borde väl handla om kärlek till ”vem” man är inte ”vad man klarar av”. I annat fall är ju världen fullt av icke produtiva personer som varken kan bli älskade eller äga en mening. Typiskt är också att vi söker ofta värde inför människor genom att skryta med ”vem vi känner”. Det finns en dikt som väl beskriver hur vi fungerar på detta område:
”Mest av allt vill jag bli älskad, I brist på det beundrad, i brist på det fruktad och föraktad...”
Vi har en förmåga att överleva en brist genom att skapa en ersättare som på något sätt liknar originalet vi anar oss till eller åtminstone ger den ”känsla” som vi anar att kärleken skulle kunna ge om vi fann den. Beundran är den vanligaste ersättaren.
Att tala om ”livets mening” ställer oss inför den utmaningen att vi måste fråga om det finns en upphovsman till livet. Finns det någon som ”är livet” eller har ”skapat livet för ett syfte”. En som ”menade något med livet han skapade”. Dessutom måste vi fråga oss ifall denne på något sätt meddelat sitt syfte, hur vi skall få tag i den och bevara den.
Ifall det inte finns ett ursprung där en tänkande varelse tänkte ut något när han skapade livet så finns det ingen egentlig mening. Då är det ingen vits att ställa frågan om livets mening av nån annan än oss själva. Men vad gör man när man skall söka svaret där frågan föds ? Då måste vi försöka mätta vår längtan med något som ger en ”känsla” av tillfredställese eller åtminstone bedövar frågan som ropar inom oss. Det svåra i detta är att egentligen så säger allt inom oss att ”det måste finnas en mening, en skapare”. Vi identifierar så starkt inom oss behovet av en förklaring som svarar på frågorna ”varifrån kommer jag, varför finns jag här och vad händer när jag dör ?” det kommer en vägg emot i något skede när de gällande normerna för lycka inte längre tillfredställer oss eller vi lyckas inte nå dem. Det har även visat sig att de som nått alla sina drömmar upplever ofta den största meningslösheten. Såpass mycket att de är en av de största grupperna i själmordsstatistiken i Europa.
Ifall det inte finns ett ursprung där en tänkande varelse tänkte ut något när han skapade livet så finns det ingen egentlig mening. Då är det ingen vits att ställa frågan om livets mening av nån annan än oss själva. Men vad gör man när man skall söka svaret där frågan föds ? Då måste vi försöka mätta vår längtan med något som ger en ”känsla” av tillfredställese eller åtminstone bedövar frågan som ropar inom oss. Det svåra i detta är att egentligen så säger allt inom oss att ”det måste finnas en mening, en skapare”. Vi identifierar så starkt inom oss behovet av en förklaring som svarar på frågorna ”varifrån kommer jag, varför finns jag här och vad händer när jag dör ?” det kommer en vägg emot i något skede när de gällande normerna för lycka inte längre tillfredställer oss eller vi lyckas inte nå dem. Det har även visat sig att de som nått alla sina drömmar upplever ofta den största meningslösheten. Såpass mycket att de är en av de största grupperna i själmordsstatistiken i Europa.
Är det så att vi återgår från ett tänkande och längtande tillstånd till att bli jord utan medvetenhet. ”Jag tänker , alltså finns jag” … ”jag tänker inte, alltså finns jag inte”. Vi ”fanns” inte före och vi slutar att existera efteråt eftersom det inte finns någon kraft som medvetet styr varken vårt blivande eller upprättar livet efter vår död. Vi dör, vi slutar existera.
Det märkliga är att i rummet mellan ”födsel och död” är vi just tänkande, älskande, hatande, längtande, frågande, sökande och kreativa människor som frågar ”varför finns jag här”. Att vi dessutom i varje kultur har begrepp som ”rätt och fel” gör saken mer intressant. Det är nog en ganska komplicerad varelse som utvecklast ur en slemmig klump som simmat upp på land, klättrat upp i trädet, klättrat ner, rätat på sig och en dag sitter och skriver en blogg om livets mening.
Det märkliga är att i rummet mellan ”födsel och död” är vi just tänkande, älskande, hatande, längtande, frågande, sökande och kreativa människor som frågar ”varför finns jag här”. Att vi dessutom i varje kultur har begrepp som ”rätt och fel” gör saken mer intressant. Det är nog en ganska komplicerad varelse som utvecklast ur en slemmig klump som simmat upp på land, klättrat upp i trädet, klättrat ner, rätat på sig och en dag sitter och skriver en blogg om livets mening.
Vi har idag en ung generation som fostras till ett meningslöst liv. Evolutionsteorin körs ut som en sanning trots att den kräver mer tro än tron på en skapare. Som Kristi kyrka som tror på en skapare och frälsare som skalle ndag upprätta den fallna skapelsen har vi ett enormt ansvar att tala om det och leva som om det var sant och inte bara en teori. Synden handlade om att sluta lyssna till den som menade något. Ändå lever vi som Kristna just så idag. Vi vill komma till himlen när vi dör. Vi vill att Jesus skall frälsa oss men vi vill inte ha Honom som Herre. Vi söker inte Hans plan med våra liv av hela vårt hjärta. Därför lever vi även meningslösa liv som Kristna. Därför har våra barn lättare att tro på apan än på Adam. Om vi vill hitta tillbaka till meningen skall vi låta Jesus inte bara frälsa oss från helvet till Himlen utan även från ett meningslöst liv. Vårt liv är det främsta beviset på att skaparen finns.
Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, … ( 1 Petr. 1:18 )
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti